För den som besökte biografen under 1900-talets första decennier började upplevelsen långt innan filmen visades. Arkitektur, konst och inredning var lika viktiga delar av kvällen som föreställningen på bioduken.

Redan innanför entrén möttes besökaren av en miljö som skilde sig från många andra biografer i Stockholm. Mellan de kraftiga granitpelarna öppnade sig entréhallen med biljettkassa, garderober och rymliga foajéer där publiken samlades före föreställningen. Det var en plats där kvällens förväntningar började ta form, långt innan salongens lampor släcktes.

Interiören hade utformats med stor omsorg. I entréområdet stod den danska skulptören Carl Johan Bonnesens verk Hunnernas hemfärd, och i närheten fanns en dekorativ dricksvattenfontän med motiv från berättelsen om Sankt Göran och draken. Konsten blev en naturlig del av miljön och bidrog till att ge byggnaden en karaktär som påminde mer om ett kulturhus än om en traditionell biograf.

Från den nedre foajén ledde trappor vidare till den övre våningen, där ytterligare en foajé tog emot besökarna. Väggarna var klädda med ljusblå sidentapeter och möbleringen inspirerades av den gustavianska stilen. Här kunde man vänta på sällskap, samtala före föreställningen eller ta en paus mellan filmvisningarna. Biobesöket var en social upplevelse där själva miljön spelade en lika viktig roll som filmen.

Den dekorativa utformningen av salongen ansvarade Ragnar Östberg för, arkitekten som några år senare skulle rita Stockholms stadshus. Salongen fick en interiör i sen jugendstil med rikt arbetade stuckaturer, målade tak och omsorgsfullt utformade väggpaneler. Varje detalj bidrog till att skapa en miljö där filmen presenterades med samma värdighet som en teaterföreställning eller en konsert.

När publiken tog plats öppnade sig ett rum med över 860 sittplatser fördelade mellan parkett och läktare. Den generösa takhöjden, den väl genomtänkta akustiken och den dekorativa inredningen gjorde att salongen upplevdes som både rymlig och elegant. För många besökare var det sannolikt den mest påkostade interiör de regelbundet kom i kontakt med.

Det säger också något om synen på filmen under den här perioden. Biografen var inte bara en lokal där rörliga bilder visades. Den var en plats där arkitektur, konst, musik och teknik samverkade för att skapa en helhetsupplevelse. Själva byggnaden blev en del av föreställningen.

Trots de ombyggnader som genomförts under senare delen av 1900-talet finns mycket av den ursprungliga strukturen fortfarande kvar. Trapporna mellan foajéerna, de stora rumsvolymerna och flera av de arkitektoniska detaljerna gör det fortfarande möjligt att föreställa sig hur ett biobesök kunde upplevas när huset var nytt.

När man idag rör sig genom byggnaden är det därför inte svårt att förstå varför den fortfarande betraktas som ett viktigt kulturhistoriskt inslag längs Biblioteksgatan. Arkitekturen berättar fortfarande sin historia, även om verksamheten har förändrats genom åren.