Det är luciadagen den 13 december 1915. Skymningen har redan lagt sig över Stockholm och längs Biblioteksgatan rör sig människor mot en ny biograf som det talats om under lång tid. Ikväll ska den öppna sina dörrar för första gången.

För många är kvällen något alldeles särskilt. Tidningarna har skrivit om den nya salongen och nyfikenheten är stor. Några kommer direkt från arbetet, andra har gjort biobesöket till kvällens höjdpunkt efter en middag eller en promenad genom innerstaden. Biografen är fortfarande ett relativt nytt nöje, och ett premiärbesök är långt ifrån en vardaglig händelse.

Utanför entrén samlas människor i mörka rockar, långa kappor och eleganta hattar. Elektriska gatlyktor lyser upp gatan medan hästskjutsar och spårvagnar fortfarande är en självklar del av stadslivet. Biblioteksgatan är redan ett stråk där handel, restauranger och nöjen möts, och den nya biografen blir ytterligare ett inslag i ett kvarter som snabbt håller på att förändras.

När dörrarna öppnas möts publiken av en rymlig entréhall med biljettkassa, garderober och foajéer där kvällens besökare långsamt samlas. Sorlet fyller lokalerna medan vinterkappor lämnas in och förväntningarna stiger. För många är det första gången de besöker en biograf som byggts med samma omsorg om arkitektur och inredning som stadens teatrar och konserthus.

Salongen rymmer mer än 860 personer och fylls snabbt inför kvällens invigning. Längst fram sitter en orkester med fjorton musiker under ledning av Umberto Prandini. I en tid då filmen fortfarande är stum är musiken en självklar del av föreställningen. Den förstärker dramatiken, följer skådespelarnas rörelser och hjälper publiken att leva sig in i berättelsen.

Kvällens premiärfilm är Mauritz Stillers Madame de Thèbes. När ljuset dämpas och de första tonerna hörs blir salongen stilla. Hundratals människor följer samma berättelse på bioduken, delar samma upplevelse och reagerar tillsammans på filmens dramatik. I en tid långt före television och digitala medier är biografen en av de få platser där så många människor samlas kring samma kulturupplevelse.

När föreställningen är slut öppnas dörrarna åter mot Biblioteksgatan. Några diskuterar filmen medan de promenerar hem genom vinterkvällen. Andra fortsätter till ett café eller en restaurang i närheten innan kvällen går mot sitt slut. Ingen av dem vet att de just har varit med om början på en historia som ska komma att prägla platsen under nästan ett sekel.

För eftervärlden blev den här decemberkvällen mer än en premiär. Den blev inledningen på ett nytt kapitel i Stockholms kulturhistoria, där den nya biografen under många år skulle vara en självklar del av livet längs Biblioteksgatan och en plats där generationer av stockholmare samlades för att uppleva film tillsammans.